Jaha, nu sitter man här.

Båda barnen är bortlämnade till farfar resp mormor. Jag och mannen skall ha en mycket efterlängtad och behövd barnfri kväll. Vi skall för en gångs skull inte ut på galej utan bara sitta hemma och bara vara. Vi skall handla, äta och mysa, utan att konstant bli störd av ljuvliga men ibland lite tjatiga små barn. Det känns konstigt men samtidigt spännande. vi har inte varit ensamma utan att gå iväg någonstans sedan Emma föddes för 10 år sedan.

Visst är det nyttigt att vara vuxna i lugn och ro. Men jag har inte kännt något större behov av det innan. Denna kvällen har vi pratat om en längre tid men det har varit svårt att få till det, speciellt när vi bodde i Borlänge.

Att mina barn är i goda händer är jag fullständigt övertygad om. Men tyvärr har jag fått egenskapen att vara en sk hönsmamma. Jag kan inte säga om det är positivt eller negativt men det är klart att det finns ett ganska brett spektra. Att vara en riktigt präktig hönsmamma kan kanske jämställas med att vara det populära begreppet curlingmamma. Men i det facket vill jag absolut inte lägga mig. Mitt problem är att jag vill ha "koll", jag vill veta, jag vill se till att det går "rätt" till.

Jag tror att andra tycker att det är jobbigare än vad jag själv tycker att det är. Att curla sina barn är i mina ögon negativt. Att bereda en röd matta framför deras fötter och bära fram dem i deras uppväxt och på deras upptäckarvandring i livets start ger dem bara en skev bild av hur livet verkligen ser ut.

Jag ser mig som en relativt hård mamma som inte accepterar fel beteende. Att be sitt barn med velig röst sluta med något som den inte skall göra förstör bara de gränser som man som förälder satt upp. Sedan är det själva gränssättningen som avgör om man är för "trångsynt" i sin föräldrasyn.

Att vara en bra förälder kostar inte pengar, att vara en bra förälder skall inte förändra ens eget sätt att vara.

Att finnas till, att ha en bra kommunikation och framför allt att älska villkorslöst är att vara en bra förälder.

Barn behöver gränser, barn behöver ramar. Men det ligger i barnets natur att konstant testa var dessa gränser ligger. Det är där utmaningen som förälder finns. Det är här allt avgörs. Allt kommer att testas, allt kommer att provas. Från det att barnet tar sitt första egna andetag tills dess att det lämnar boet så kommer utmaningarna att finnas där.

Det är detta som är barnets utveckling och det är här barnets formas som människa. Värderingar och normer hos barnet speglar hur dessa ramar har behandlas. Att finnas som förälder eller annan vuxen gestalt i närhet av barnet är ett stort ansvar. Men inget som är betungande, det handlar om att vara människa. Att ha ett sunt förnuft och att visa vart man står.

Jag hoppas att mina barn, gudbarn, syskonbarn, och alla andra som jag har runt omkring mig kommer att växa upp till harmoniska människor med en sund inställning till livet. Det finns så mycket elände i världen som de inte kommer att undgå, men samtidigt är det en del av livet att ta lärdom även om det svåra. Att hitta den gyllene vägen till ett framgångsrik liv med mycket glädje kan vara klurigt, men inte omöjligt. Att ha förmågan att se det positiva i saker som sker är en gåva som jag vill sprida. Jag vill finnas till, jag vill vara en trygg bild av vuxenvärlden. Jag vill... Men det är upp till de som ser på mig att avgöra vilken person jag är.

Jag är tacksam för den familj och de vänner jag har som finns omkring mig. Att ha så många omkring sig som man älskar och trivs tillsammans med är en förmån till glädjen i livet. Tack alla ni för att ni finns...