Ett barn...

Ett barn som är annorlunda, ett barn som inte beteer sig som andra eller ett barn som inte ser ut som alla andra...

Skulle det barnet vara mindre värt? Skulle det barnet bli mindre älskat?
Jag får ont i magen om jag ens tänker tanken.
I min närmaste omgivning har jag flera barn som har svårigheter av alla de slag. En del svårigheter är mindre och endel svårigheter är mer. Men skulle man neka dem kärlek, ömhet eller värme för detta??

Jag försöker förstå en mammas svårigheter att till sig an sitt nyfödda barn, ett barn som alla andra men som har en liten defekt. En defekt som går att åtgärda, en defekt som inte är ovanlig. Men....

Känner att jag inte vill skriva mer om det då jag saknar förståelse, saknar kunskap, saknar ord....

Vill dela med mig av en dikt som jag fått uppläst för mig...

Den är skriven av Emily Pearl Kingsley

När du skall ha barn är det som att planera en fantastisk resa till Italien.

Du köper en massa reseguider och smider fantastiska planer om Colosseum, Michelangelo och gonolerna i Venedig. Du kanske till och med lär dig några användbara fraser.

Allt är väldigt spännande.

Efter månader av förväntan kommer slutligen avresedagen.

Du packar dina väskor och ger dig iväg.

Flera timmar senare landar planet. Flygvärdinnan kommer in och säger;

- Välkommen till Holland.   

Holland!?! , ropar du. Vad menar du med Holland?

Jag bokade mig för Italien!! Jag förväntar mig att vara i Italien. Hela mitt liv har jag drömt om att få åka till Italien...

Det har blivit ändring i flygrutten, planet har landat i Holland och det får du finna dig i.

Det väsentliga är att det inte fört dig till ett hemsk, avskyvärt och smutsigt ställe fullt av farsot, nöd och sjukdom. Det är bara ett annat ställe...

Så du måste gå ut och köpa nya reseguider. Du måste lära dig ett helt nytt språk. Du kommer att träffa nya människor som du inte träffat förut.

Det är bara ett annat ställe.

Mer saktfärdigt än Italien, lite mindre "flashigt" än Italien. Men när du varit där ett tag och hämtat andan, tittar dig omkring.... och ser att Holland har väderkvarnar... och att Holland har tulpaner... Holland har till och med Rembrandt.

Men alla du känner är ivriga att få åka till Italien eller har redan varit där... och alla skryter om hur underbart de hade det där.

För resten av ditt liv kommer du säga;

- Ja det var tänkt att jag också skulle åka dit. Det var vad jag hade planerat.

Smärtan av detta kommer aldrig, aldrig, aldrig någonsin att försvinna... förlusten av drömmen var allt för betydande.

Men... om  du ägnar ditt liv åt att sörja över det faktum att du aldrig kom till Italien kommer du aldrig bli fri och njuta av det mycket speciella, allt underbart.... med Holland.

Jaha inga bilder i dag heller, vet inte vad jag gör för fel....

Har i kväll varit på platsparty hos världens gulligaste granne.... Kan inte riktigt uttrycka hur mycket jag ser upp till henne. Hon är stark, vacker, sansad, klok, positiv men framför allt så är hon är kämpe. Låter nästan lite kär... Men nej så är inte fallet även om jag har full förståelse för vad hennes man ser hos henne. Jag är och kommer alltid att vara hopplöst förälskad i min Pär. Vi firar förresten 20 år inom en snar framtid... Det ni!!
Men jag är inte så säker på att det blir ett så stort kalas som jag kanske har lovat. Får nog vänte till 10 år som gifta. Ni som har det antecknat kan räkna ut när det är... he he.

Ja som ni kanske minns så är den vinröda kallan fortfarande min favorit. Vacker va?

Kram på er alla där ute!

Sockerfri Ketchup LCHF

(från bloggen www.56kg.se)

Vill börja med att rekomendera en matblogg som är helt underbar!!!

www.56kg.se

En tjej som heter Åse som bloggar om mycket olika grejer men bland annat om LCHF.
Hennes recept är otroliga. Hon har räddat många jobbiga stunder.

Att leva efter LCHF innebär inte slutet för fika, frukost, efterätter eller annat. Det finns andra vägar, ja de kan vara lite snåriga, svårhittade eller till och med dyra.... Jag kan tala om att madelmjöl, sötningsmedel och kokosflisor inte är billiga, ja inte en dyra. Nej de är svindyra!! Så förvänta er ingen superbjudning   

Sedan har vi märkt att folk har börjat tycka det är jobbigt att bjuda oss på middag eller likn.
Låt mig säga så här.... Vi är inte fundamentalister, vi är människor. Man överlever om man äter LITE pasta eller LITE potatis. Men ärligt, nu när man börjat har man svårt att förstå tjusningen med överkokt potatis, klibbig pasta och kornigt ris när det finns stekt kål och härliga sallader.

Kram på er alla där ute!

Börjar bli riktigt irriterad på att jag inyte kan lägga upp bilder.

Hade massa att visa från helgen. 3 kalas, bandymatch, skyltsöndag och en massa annat.
Vet inte riktigt hur jag skall ta mig till....

Men skam den som ger sig.
Väljer istället att visa en gammal bild på ett födelsedagsbarn.

  Vad är det för en dag? Är det en vanlig dag?
   Nej det är ingen vanlig dag, för detär Tessans födelsedag.

   Hurra, hurra, hurra!!!

   GRATTIS!!!!!!

I morgon skall jag jobba långdag, sedan väntar 2 kortare dagar SEN.........

Drar jag till Göteborg. Där skall det vinas, shoppas och mysas med världens bästa Petra!!!!

Kram på er alla där ute!

LCHF ja nu är det dags.
Måste göra något åt det, finns ingen utväg. Har kommit till en återvändsgränd. Har landat och insett att det kommer bara bli värre om jag fortsätter. Jag är 36 år, väger X kg, äter flera mediciner varje dag, har konstant värk i rygg och fötter, trött, nu får det vara nog.
LCHF ja vi (jag och Pär) har gått under denna metod under ca 3 veckor nu. Ja det går ganska bra. Frukosten är värst, jag är ju en riktig smörgåsbrud så är det bara. Men jag skall inte klaga. Det är faktiskt helt ok.
Det gäller bara att ha lite fantasi.
Pär är otrolig mitt i allt detta. Han sprudlar av entusiasm om olika middagar och hur vi skall handla.
Närsta steg är att få igång hullet. Ja jag skall gå ut och gå, ja jag skall rida mer ja ja. Men låt mig få göra det i min egen takt...

Hon den där nya väntar i horisonten med att få ta över stafettpinnen om mitt liv.

För några dagar sedan drömmde jag att jag bara vaknade en morgon och var smal. Jag hade den där kroppen som när jag var 16 år.
Jag vet att jag aldrig kommer att komma dit, faktiskt inte ens i närheten. Men det är inte något jag strävar efter heller. Jag vill bara må bra, jag vill orka springa och cykla med mina barn, jag vill bli friskare. Men självklart vill jag ju också känna mig någorlunda bekväm i sommarkläder.

Jag vill också säga att jag inte kommer att älta detta utan det kommer bli en del av mitt liv. Och det kommer ta tid att ställa in allt och det får det göra. Faktiskt!!

Kram på er alla där ute

Jaha så har det äntligen hänt!

Nisse har fyllt 6 år, som har längtat. Tänk mamma alla i hela världen fyller år före mig….

Det var den sista kommentaren som jag fick innan han äntligen somnade kvällen innan.

Så var det dags. Han hade tidigare önskat sig ”happy birthday” sången. Eller som han själv sa ”happy börtdaj” sången.
Som tur var var det lördag så vi fick lite sovmorgon. Men sedan med våra omsorgsfullt uppvärmda sångröster tågade vi in i sängkammaren.

Det tog ett tag innan den lille sexåringen vaknade till. Men sedan gick det snabbt!

Wii spel och ett stort gevär (inte min idé!!!!)

- Men blev det inget mer??? Suckade den lille bortskämde.

Jodå under en grå yllefilt bredvid sängen stod den….
Lucas tuffa cykel som han trånat efter i flera månader. Att försöka övertyga honom om att det inte var Lucas cykel utan faktiskt en ny men likadan tog en stund. Sedan var det testkörning i hallen. Oppps tre växlar, handbroms OCH stötdämpare!! WoW!!

Sedan var det bara att packa ihop sig.

Färden gick till restaurang Scoore. Där väntade grabbdiscobowling!!

Ny upplevelse för de flesta men fasen vad bra det var. Allt var över efter 1,5 timme men det var nog ganska nöjda killar som med blossande kinder och som hade den stora godispåsen i handen for hemåt.

Vi for också hem då det stundade vän och släkt kalas.

Även eftermiddagen löpte på bra och Nisse blev mer än nöjd med alla paket och alla gratulationer.

Tack alla som kom på hans dag!!!

Vänner....

Att ha en vän kan betyda så mycket. Ja jag har många bekanta, båda nära och mer distanserade. Men vänner, riktiga vänner, ja de är sällsynta. Har haft tillfälle att reflektera över vad viktigt med att få bekräftelse på "rätt" sätt. På ett sådant sätt att det lyfter en. Ger en möjlighet att lägga det till handlingen och må bra över det.
Men jag kan bli fundersam om jag kanske bränner ut vänskpen, därför backar jag och tar det mer varligt. Men är detta bra? Ja jag vet inte eftersom jag inte är bekant med känslan.

Att må bra är viktigt, det ger så mycket bättre utgångspunkt för allt annat i livet.
Detta har jag lärt av mina egna erfarenheter de senaste åren. I dag har jag helt ändrat min kost, och mitt sätt att tänka. Jag försöker prioritera annorlunda. Kanske kan det bli en vändning i livet, forhoppningsvis till det bättre. Inte för att jag haft det dåligt innan men ja det har varit några tuffa år. Tuffa och destruktiva år. 
Samvetet svider när jag tänker på vad mycket jag missat, speciellt i min egen familj men även i min omgivning. Sorgen över att inte minnas Nisses första år gör att man ältar och ältar hur man skall göra saker annorlunda.
Men gjort är gjort och nu kan det bara bli bättre... (hoppas jag) Och en del av detta är nu min satsning på mig själv. 

Det är inte många som vet hur mina senaste år har varit. Känner att många i min omgivning inte vill kännas vid den. Som om det vore jobbigt att prata eller fråga om. Det är bara en handfull människor som faktiskt har pratat öppet om hur det faktiskt var och hur det ibland också fortfarande kan vara. Varför är det så? Varför är det så tabubelagt? Utbrändhet, Psykisk obalans eller en dipp i orken, kalla det vad du vill men du skall veta att det bli mycket lättare om man inte skambelägger det eller skapar en stämning som gör att det blir jobbigt eller konstlagt att prata om det.

I dag mår jag ganska bra. Men det kan vara svårt att tänka tillbaka på den tid som varit. Jag har liksom inte riktigt fått distans till vad som faktiskt hände. Men mitt i all "jobbighet" har jag lärt mig många läxor, jag har vuxit mycket och fått större förståelse.

Nu tar jag ett djupt andetag och försöker samla kraft, kraft som skall räcka länge. Mycket skall tas itu med och mycket måste fixas. Nu är det en dag i taget som gäller. Så förlåt alla ni som blir drabbade av min glömska eller att min prioritet av mig själv och min familj. Förlåt att jag kanske ibland drar mig undan. För just nu känner jag att det är jag och min familj som gäller.  Det är ju ändå här allt börjar. Snart, mycket snart hoppas jag komma tillbaka till mitt rätta jag. Men jag vet inte om jag känner henne, den där nya menar jag. Kanske kan ni hjälpa mig att lära känna henne???

Kram på er alla där ute!