Ville bara tala om att det kommer bilder från semestern och lite annat men jag har tappat bort den lilla fjongen man skall sätta minneskortet i och sedan i datorn. Återkommer snart...

Natten har infunnit sig i det Mollstedtska hemmet. Barnen sover och mannen fick bege sig till Danmark för att jobba. Själv sitter jag i hög med tvätt efter familjens lilla minisemester på en vecka.

Vi har haft det jättebra. Men det var skönt att komma hem också. Vi har turnerat runt bland vänner och släkt runt om hela mellansverige. Vi avslutade det hela med våran tradition att besöka en för oss okänd stad. Det är 4:e året vi gör detta nu. Vi åker dit näsan styr oss, sedan klampar vi in i stadens turistbyrå och ser vad staden har att ge. Denna sommar blev det flera mindre ställen. Gränna, Vadstena, Jönköping och barndommens stad Ulricehamn. Dit åkte jag många gånger som barn med min moster. Det var många minnen som hoppade upp, och mina flaschback leenden duggade tätt. Familjen gick mest och suckade. Staden kanske inte har så mycket att ge för den allmänne människan men personligen tycker jag det är en underbar liten stad .

Gränna och Vadstena var också fina men var så inriktade på turism att charmen försvann.

Nästa år skall vi nog åka mer söderut. Vi får väl se vart näsan pekar då!

Jaha då har familjens officiella semester startat!

Regnet öser ner och barnen klättrar på väggarna. Har försökt muntrat upp dem med att åka och köpa nya sandaler till dem båda. Och visst sken de som solar men den riktiga solen sket fullständigt i våra glada nunor och fortsatte gömma sig bakom regnmolnen. Nisse är överlycklig att det inte är varmt. Någon i hans närhet har talat om för honom att när det blir kallt och det kommer snö så kommer han snart att fylla fyra år. Det är ett evigt tjat om det verkligen bara kommer regn eller om man kan skymta några små snöflingor i luften. Än så länge hävdar jag att jag har rätt men rätt som det är så har säkert Nisse rätt.

I morgon skall Nisse på sitt första offeciella barnkalas! Kompisen Sigge fyller fyra och gissa vem som är avundsjuk!? Vi har pratat om vad vi skall ge bort i present. Nisses förslag var en cykel eller en helikopter. Jaha sa jag, då kanske vi skall åka till leksaksaffären i morgon... Nisse blev tyst - Jag har aldrig sett en helikopter där mamma.

Han hade tydligen siktat in sig på de som flyger över huvudet på oss mellan Karlstad och Uppsala lasarett. Jag försökte förklara lite fint att doktorerna nog behövde den lite mer än vad Sigge gör. Vi får väl se hur det slutar i morgon...

Kram på er där ute!

Längtar tillbaka till värmen, här en bild på Nisse som tog sig en tupplur på stranden!!

Idag har det varit en händelsefull dag. Började tidigt med att åka och handla. Bakade sedan en kycklingpaj. Sedan hann jag med lite städning innan mina gäster kom. Jag har fått besök från Borlänge! Min fd kollega Gunilla tittade förbi med sin dotter och sin mamma. Vi åt och pratade minnen. Det är så man får en liten tår i ögat när man tänker tillbaka på "mina" barn på Mats Knuts förskola. Längtar och saknar dem oerhört mycket, men livet går vidare ochjag vet inte hur många som skulle känna igen mig om jag kom tillbaka och hälsade på igen.

 Jag har kontakt med några föräldrar och de flesta kollegorna och man blir lite uppdaterad lite då och då.

Nu på kvällen är vi barnvakter till lilla Stella vars föräldrar roar sig med bilbingo!! Ja vad skall man säga? Bilbingo, visste inte ens att sånt fanns.

Medan vi väntade på att Stella skulle komma tog jag och Nisse på oss våra regnkläder och gick på promenad. Åh vad härligt det var. Vi började undersöka vart allt vatten kommer ifrån som rinner på gatan. Ibland rann det åt ena hållet och ibland åt andra hållet. Spännande!

Dessutom räddade vi många daggmaskar som hade förts med vattnet ner till pölarna. Innan vi visste ordet av hade vi varit ute och gått med våra huvuden neråt i 1, 5 timme!  Nisse var rosig om kinderna och händerna var kalla som is när vi anlände till hemmet igen.

När jag var liten lekte jag masksjukhus. Jag fyllde allt jag hittade med jord för att sedan "rädda" de stackarns daggmaskarna. Vad jag inte tänkte på vad att alla mina hinkar också fylldes med vatten så de stackars varelserna dog i alla fall. Skillnaden var bara att från mitt sjukhus kunde de inte ta sig upp ifrån. Jag Johanna Mollstedt erkänner, ja jag har många maskliv på mitt samvete... Förlåt!

Satt och pratade med några häromdagen om detta med att visa kärlek. Varför är det så farligt?

I slutna sällskap är det tydligen mer okej att visa vem jag älskar, här kan man gosa, sitta i knät och pussas. Men när man kommer ut bland folk skall man inte visa upp sin kärlek, inte på samma tydliga sätt i alla fall. Det finns bara ett fåtal människor som verkligen kan visa vad kärlek är. Det är riktigt unga naiva och spontana småbarn och en viss människogrupp till. Jag ler bara jag tänker på det. Det jag syftar på är den äldre generationen. De behöver inte sitta i knät eller kyssas. Det finns inget vackrare och mer genuint än när två äldre människor bara tar en promenad och håller handen. Det lugn och den livslånga och ärliga kärleken de visar värmer ens själ.

Min mormor och morfar visade denna kärlek ofta. Vid första anblicken kunde det för den utomstående se ut som de inte gjorde annat än att gräla men det var alltid ett gräl med en glimt i ögat.

Deras arbetsliv har under många år varit slitsamma, de var verkliga arbetare som jobbade från tidig morgon till sen kväll. De träffades tidigt i sina liv och startade en familj i centrala Göteborg. Jag har fått det berättat för mig att det var många jobbiga år som följde även om familjekärleken ändå fanns där hela tiden. Det var ofta under min uppväxt som jag såg dem tillsammans och de verkade ha ett speciellt band emellan varandra. Att vara vackert fysisk är en konst mellan äkta makar. En lätt smekning på ryggen, en klapp på kinden, en varm blick eller bara att hålla handen.

Allt detta hade de tillsammans.

För en tid sedan gick min morfar bort, och plötsligt fanns bara mormor kvar... Det gjorde så ont i mig när hon ensam satt i kyrkbänken på begravningen. Hon såg så liten och ensam ut där hon satt och liksom sträckte sig efter morfars hand som aldrig mer skulle finnas där.

Det var just i denna stund jag greppade tag i min mans hand och för första gången på riktigt fick jag en känsla av hopp. Hoppet om en lika stark och evinnerlig kärlek som mina morföräldrar hade.

Jag och min man Pär har varit tillsammans i snart 18 år, och jag älskar honom otroligt mycket. För varje år som passerar blir min kärlek till honom bara starkare. Han är min trygghet och min bästa vän. Och jag hoppas att också vi kommer att hålla handen den dagen vi blir gamla...

Det är natt, barnen sover djupt och Pär är bortrest.

Här sitter jag och datorn och funderar...

Jag tänker på livet och hur det kan spela oss olika spratt. Det svänger hit och dit och det är sällan man hänger med i svängarna.

Hur kan det komma sig att livet eller ödet om man vill kalla det kan vara så avgörande om vilka vägar man går eller vilka val man gör. Varför lyckas vissa och varför trampar andra i diket? Många sliter och jobbar hårt men faller ändå av vandringsleden vi alla vandrar, och hur man än vill hjälpa och stötta så hjälper inget om de fallit djupt nog. För vissa är leden rak och utan svårigheter medan andras väg alltid verkar gå uppåt och kan vara mycket svårhanterlig.

Vad är det då som avgör hur man handskas med hur livet blir. Att vilja verkar inte vara avgörande nog för att lyckas, inte heller att födas in i en värld full av möjligheter.

Vem är det då som avgör vad det är att lyckas? Att vara nöjd med livet eller att komma så långt som möjligt i den ekonomiska världen?

Det finns ingen som kan sätta en etikett på framgång eller avgöra vad som är rätt sätt att leva.

Jag fick en gång frågan om när jag skulle skärpa mig och skaffa en riktig karriär, när skulle jag bli någon? Frågan kom från ett nära håll och det gjorde ont att bli stämplad eller tilltalad på det sättet. Hur kunde denna människa tala om för mig vad som var rätt och vad som var fel väg att gå? Måste man gå en speciell väg för att anses som lyckad?

Men hur gör man då om man ser en ung människa påväg utför. När har man rätt att utrycka sin oro och sin åsikt om vad som bör eller icke bör göras. Hur gör man för att hjälpa utan att trampa på tårna.

Ja livet är inte lätt, det är det ingen som påstått. Men varför göra det krångligare än vad det är?

Att leva för dagen fungerar i många läget, men oftast vaknar man upp i morgon också och då står verkligheten där och skrattar en i ansiktet.

Tur att vi har varandra och tur att vi har förmågan att ta oss upp igen och borsta av oss de värsta orosmolnen och gå vidare i livet.

Kram på er där ute!

Jonna