Jaha, nu sitter man här.

Båda barnen är bortlämnade till farfar resp mormor. Jag och mannen skall ha en mycket efterlängtad och behövd barnfri kväll. Vi skall för en gångs skull inte ut på galej utan bara sitta hemma och bara vara. Vi skall handla, äta och mysa, utan att konstant bli störd av ljuvliga men ibland lite tjatiga små barn. Det känns konstigt men samtidigt spännande. vi har inte varit ensamma utan att gå iväg någonstans sedan Emma föddes för 10 år sedan.

Visst är det nyttigt att vara vuxna i lugn och ro. Men jag har inte kännt något större behov av det innan. Denna kvällen har vi pratat om en längre tid men det har varit svårt att få till det, speciellt när vi bodde i Borlänge.

Att mina barn är i goda händer är jag fullständigt övertygad om. Men tyvärr har jag fått egenskapen att vara en sk hönsmamma. Jag kan inte säga om det är positivt eller negativt men det är klart att det finns ett ganska brett spektra. Att vara en riktigt präktig hönsmamma kan kanske jämställas med att vara det populära begreppet curlingmamma. Men i det facket vill jag absolut inte lägga mig. Mitt problem är att jag vill ha "koll", jag vill veta, jag vill se till att det går "rätt" till.

Jag tror att andra tycker att det är jobbigare än vad jag själv tycker att det är. Att curla sina barn är i mina ögon negativt. Att bereda en röd matta framför deras fötter och bära fram dem i deras uppväxt och på deras upptäckarvandring i livets start ger dem bara en skev bild av hur livet verkligen ser ut.

Jag ser mig som en relativt hård mamma som inte accepterar fel beteende. Att be sitt barn med velig röst sluta med något som den inte skall göra förstör bara de gränser som man som förälder satt upp. Sedan är det själva gränssättningen som avgör om man är för "trångsynt" i sin föräldrasyn.

Att vara en bra förälder kostar inte pengar, att vara en bra förälder skall inte förändra ens eget sätt att vara.

Att finnas till, att ha en bra kommunikation och framför allt att älska villkorslöst är att vara en bra förälder.

Barn behöver gränser, barn behöver ramar. Men det ligger i barnets natur att konstant testa var dessa gränser ligger. Det är där utmaningen som förälder finns. Det är här allt avgörs. Allt kommer att testas, allt kommer att provas. Från det att barnet tar sitt första egna andetag tills dess att det lämnar boet så kommer utmaningarna att finnas där.

Det är detta som är barnets utveckling och det är här barnets formas som människa. Värderingar och normer hos barnet speglar hur dessa ramar har behandlas. Att finnas som förälder eller annan vuxen gestalt i närhet av barnet är ett stort ansvar. Men inget som är betungande, det handlar om att vara människa. Att ha ett sunt förnuft och att visa vart man står.

Jag hoppas att mina barn, gudbarn, syskonbarn, och alla andra som jag har runt omkring mig kommer att växa upp till harmoniska människor med en sund inställning till livet. Det finns så mycket elände i världen som de inte kommer att undgå, men samtidigt är det en del av livet att ta lärdom även om det svåra. Att hitta den gyllene vägen till ett framgångsrik liv med mycket glädje kan vara klurigt, men inte omöjligt. Att ha förmågan att se det positiva i saker som sker är en gåva som jag vill sprida. Jag vill finnas till, jag vill vara en trygg bild av vuxenvärlden. Jag vill... Men det är upp till de som ser på mig att avgöra vilken person jag är.

Jag är tacksam för den familj och de vänner jag har som finns omkring mig. Att ha så många omkring sig som man älskar och trivs tillsammans med är en förmån till glädjen i livet. Tack alla ni för att ni finns...

Marängtårta, marängtårta och marängtårta!

Åh så gott men varför tar den aldrig slut?

Emma fyllde 10 år i måndags och vi hade bjudit in de närmaste 20. Jag hade i dagar planerat att det skulle serveras pastasallad med kassler, egen sallad, egen lök och en massa annat gott. Allt fick tillredas i Nisses badbalja. Tårtan gjordes samma dag. Marängbotten med choklad, smörkräm, marängbotten igen och på toppen en massa grädde och jordgubbar. Låter det gott? Ja jag tyckte det även om det mesta satte sig som ett järngrepp i gommen och gjorde sig påmind resten av kvällen.

Det lilla orosmomentet som funnits under hela dagen var att maten och tårtan inte skulle räcka. Det gick så långt att jag hade ett allvarligt snack med min familj om att inte ta för mycket mat och tårta för att det skulle räcka till alla.

Problemet blev istället ett helt annat… Vi sitter här dagen efter. Gissa vad vi ätit till lunch OCH middag? Och gissa vad vi kommer att äta i morgon? Dessutom har vi en hel tårta kvar!

Varför blir det alltid så här? Varför är vi alltid så rädda för att maten inte skall räcka? Jag har aldrig varit på ett kalas där maten inte har räckt!

Det var en underbar dag! Emma var strålande lycklig hela tiden. På frågan om vad som kändes bäst svarade hon bara att det pirrar i hela kroppen bara av att veta att jag är 10 år.

Försöker tänka tillbaka på hur det var den dagen jag fyllde 10 år men jag lyckas inget vidare. Vet bara att jag hade ett party som det hette. Men jag kommer inte ihåg några detaljer. Jag hade klippt mig kort det året. Från att ha haft hår ner till midjan så klippte jag av allt! Sparade bara en synt tofts! Ni kan ju tänka er hur vackert det var!  Hatar det där skolkortet. En grön collage tröja, kortklippt hår som bara ligger platt, hade inte ännu fått någon tandställning så tänderna stod åt alla håll! Och flinet… suck. Det flinet jag hade kommer jag aldrig att förstå mig på. Nej den perioden var inte rolig på många olika sätt så den hoppar vi genast över. Jag är bara noga med att Emma inte skall få samma inställning till sitt fjärde år i skolan.

Ta hand om er där ute!

Jonna

!999 födde jag en liten tjej som vi kom att kalla Emma. Innan hon hade sett dagens ljus ville vi kalla henne Alice eller Ida. Men så möttes vi den där kvällen den 22 juni... Och det var ingen Ida eller Alice, det var en Emma. Då kände jag mig ung och gammal samtidigt. Jag var 24 år och tyckte att jag hade gjort det mesta man kunde ha gjort i min ålder. Det var bara ett barn som saknades. Hon tog god tid på sig att bli till. Jag och hennes far fick vänta i flera år innan det var dags. Men å vad all väntan var värd när hon väl kom.

Det var 10 år sedan...

Nu när man är lite äldre och har fått lite mer kött på benen börjar man förstå vad mycket det finns att uppleva. När man får barn är man så uppe i nuet. Man lever för dagen och innan man vet ordet av så är de stora. Vi har varit med om mycket tillsammans med Emma, men tiden har verkligen flugit förbi och nu är hon plötsligt en stor tjej med skinn på näsan. Många säger att hon är en avbild av mig som liten, själv kan jag spegla mig i hennes ögon men jag tycker nog att resten är efter hennes far.

Hon är stolt och vacker, hon är alert och nyfiken.  Men många av hennes egenskaper har också börjat likna de som jag själv hade som ung. Att ifrågasätta och testa gränser är nyttigt men inte alltid så välkommet hos föräldrarna. Många gånger längtar man tillbaka till de första åren man hade tillsammans men samtidigt är den nya gemenskapen så underbar. Att sitta och diskutera med sin dotter om livet och framtiden, se världen från en 10 årings synvinkel, det är som att återuppleva sin egen barndom. Man håller sig ung genom att umgås med unga. Man behåller sin nyfikenhet och glädje genom att finnas till för sina barn.

I fredags tog Emma examen från 3:e klass på Skattkärrsskolan. I höst börjar hon i mellanstadiet. Det var en mycket stolt tjej som vi fick vara med den där regniga dagen. Åh vad jag älskar min Emma...

Jaha, lagom till examen och andra festligheter har i stort sett hela familjen däckats av en konstig förkylning. Pär har feber och är grötig i halsen, Nisse är tvärtät så han är högmedicinerad just nu. Själv har jag en kropp som fullständigt lagt av. Jag är fullkomligt slut i alla sk muskler i hela kroppen, även i sådana jag inte visste att jag hade.

Under den senaste tiden har jag låtit hemmet och trädgården förfalla. Hjärnan har varit fullt upptagen med att slutföra alla skoluppgifter och sedan finnas det massor med andra spännande orosmoln man kan fundera över. Tillsammans har de rört om lite i fru Mollstedts lilla huvud. Jag har bestämt mig för att detta är orsaken till att jag är så trött. Skall bara vila lite så blir det bra... :)

I morgon skall Emmas klass ha en föräldra och barnträff med picnic och brännboll. Min underbara lillebror Viktor skall vara stand in pappa och följa med. Gissa vem som blev nöjd. Emma sken som en sol när allt var bestämt. Jag frågade ytterligare en gång om det var okej för henne och då fick jag svaret.

- Men snälla mamma.... Tänk vad pinsamt för alla andra som måste skämas för sina föräldrar, det slipper jag nu! HA!! Jag går gärna med Viktor, han kan man vara stolt över. Inget illa mamma men jag tror inte du ens kan träffa bollen...

Ja vad skall man säga, jag kan ju inte bli arg då allt är sanning. Dessutom unnar jag henne lite mallighet. Själv har jag ingen morbror som är proffs på brännboll.

Hej igen!

Nu är det inte många dagar kvar i skolan. Jag har både en längtan att bli klar och en panik inom mig som säger att jag borde kunna en massa bra saker nu, men så är det inte. Eller nja jag kan säkert en massa men det är svårt att sätta ord på det. Många frågar mig vad jag håller på att läsa till och vad man blir när man är klar. Jag brukar svara att jag blir klokare och kanske lite äldre. Jag hade tänkt att läsa B kursen till hösten men vi får väl se vad han där uppe har bestämmt för mig. Det vore ganska trevligt med lite jobb också, gärna med lite lön till.

I sommar är det planerat en resa till Tjörn. Där bor nämnligen världens bästa kusin och hennes familj. Petra är en av de underbaraste människorna som finns. Våra mödrar är systrar och vi har mer eller mindre vuxit upp tillsammans. Sommrarna spenderade vi på Hindås hos mormor och morfar eller så var vi hos mina kusiners olika landställen Larv, Kärråkra och Orust. Nej de hade inte alla ställen samtidigt för de som trodde det!!

På sportloven och eller påskloven gick vi i varandras skolor.

I dag är Petra gift och har två undrerbara tjejer. Och jag är faktiskt gudmor till den äldsta vid namn Ebba, och jag är en mycket stolt sådan.

Jag har varit stolt i dag också. Nisse hade öppet hus på dagis i dag. Det var fika som barnen bakat själva och sedan så bjöds vi på skönsång från alla de små. Måste säga att det är svårt att stå still som åhörare när man är en arbetsskadad förskollärare som inte har fått jobba sedan jag lämnade Borlänge i december.

Kram på er där ute!!