Det är banne mig inte lätt att vara förälder till en tjej i sina mest hysteriska hormon och pubertets år.

Gråt och skratt om vart annat. Man vill tala ut och man vill göra det rätta. Men det verkar inte finnas någon väg att nå fram längre. Jag har provat alla de gamla knepen. Tjata, hota, ignorera och de mest användbara, utpressning, men icke. Blir så frustrerad. Vi som alltid haft en så bra kontakt och nu så kommer det bara en massa mosiga, kletiga och allmänt irriterande hormoner i mellan. Är det inte hennes så är det mina. Har läst någonstans att kvinnor som lever tillsammans synkar sina cykler. Men det är klart att det kanske krävs några inkörningsår innan det hela skall fungera.

Nu är hon 11 och jag 35. Hur skall det bli när hon är 16 och jag 40? Det finns inget som säger att jag har mer ork eller tålamod då, snarare tvärt om.

Jisses.

Fanns det någon varningstext om detta när man läste på hur det var att få barn? Måste ha missat detta.

Men någonstans i bakhuvudet vet efter att ha läst i någon superpedagogisk bok av någon supermänniska att har barnen en lugn förpubertet dvs i 4-7 års ålder så är det stor risk för att de i stället slår klackarna i taket när det kommer upp i 12-14 års ålder!! Jaha men det lät ju bra. Min tös har under hela sin uppväxt varit så harmonisk och sansad…..

…eller vänta lite…

Ja om jag rotar lite bland mina luddiga minnesbilder kan jag nog hitta ett par incidenter när jag trodde jag fått guds bortglömda barn. Men de tillfällena var ganska sällsynta. Har bara drabbats av ”klipp-i-allt-du-ser-perioder”, ”svordomsperioder”, ”jag-vill-inte-ha-dig-som-mamma-perioder” 6ch ”jag-rycker-upp-alla-blommorna-jag-ser-vare-sig-det-är-i-min-eller-någon-annans-trädgård-perioder”. Så jag är ganska skonad.

Väntar med spänning på barn nr 2….  Undrar vilka pubertets duster vi skall ha i framtiden. Tur att det är 6 år mellan barnen så man får chansen att vila upp sig lite i mellan, kanske till och med skaffar mig lite mer erfarenhet  och kunskap som jag kan ha som verktyg. Man vet aldrig…