Jaha!

Vad hände nu då?

Man skulle vara sååååå duktig och hej och hå.
Vikten har stått still sedan jul och inget verkar vilja rubba den. Kanske skulle lite motion göra susen. Men här sitter jag i soffan och bara sitter. Jag har visioner om att göra än det ena än det andra med detta bantande men....

Har inte gaisten, har inte .... inte gnistan.

Vart hittar man den då? Letar konstant men väljer alltid den lätta vägen. Har jag inte nått botten än? Har jag inte insett vad farligt det är med min övervikt? Jodå det har jag. Jag har varit där gång på gång. Men jag ignorerar och försöker skoja bort det. Jag skäms och jag vet inserst inne att det är fel. Fel för att man avviker från mängden. Den normala mängden som samhället är anpassat till. Vart man än vänder sig så finns det aldrig riktigt varken fysisk eller psykiskt plats. Kläder, säten, britsar, medicindoser.... ja listan kan göras lång.

Så varför gör jag inget åt det?

Skall jag vara ärlig vet jag faktiskt inte, gång på gång blir jag påmind om att det är dags. Men något inom mig säger Äh det är ändå kört.

Men jag ser på "biggest loser", "superskinni ws supersize" och inser sakta men säkert att det inte är omöjligt. Det finns hopp.

Ok sedan november har jag med LCHF´s hjälp gått ner ca 9 kg. Men sen då? Hur gör jag för att ta nästa steg?

I dag serverades väfflor till lunch då båda mina gryn fick vara hemma från skolan pga astma och magont.

Tanken var att göra LCHF våfflor till mig också.

Men....

Så här blir det när man försöker fixa lite vardagslyx a la LCHF.

Man kan faktiskt säga att det sket sig. Och detta gör inte att man känner WOW det här var kul!!

Det hela slutade med att jag åt av barnens mat, och ja det var riktiga våfflor med riktig sylt och riktig glass.

Om det var gott?

Ja gissa!!

Kram på er alla där ute!