Satt och pratade med några häromdagen om detta med att visa kärlek. Varför är det så farligt?

I slutna sällskap är det tydligen mer okej att visa vem jag älskar, här kan man gosa, sitta i knät och pussas. Men när man kommer ut bland folk skall man inte visa upp sin kärlek, inte på samma tydliga sätt i alla fall. Det finns bara ett fåtal människor som verkligen kan visa vad kärlek är. Det är riktigt unga naiva och spontana småbarn och en viss människogrupp till. Jag ler bara jag tänker på det. Det jag syftar på är den äldre generationen. De behöver inte sitta i knät eller kyssas. Det finns inget vackrare och mer genuint än när två äldre människor bara tar en promenad och håller handen. Det lugn och den livslånga och ärliga kärleken de visar värmer ens själ.

Min mormor och morfar visade denna kärlek ofta. Vid första anblicken kunde det för den utomstående se ut som de inte gjorde annat än att gräla men det var alltid ett gräl med en glimt i ögat.

Deras arbetsliv har under många år varit slitsamma, de var verkliga arbetare som jobbade från tidig morgon till sen kväll. De träffades tidigt i sina liv och startade en familj i centrala Göteborg. Jag har fått det berättat för mig att det var många jobbiga år som följde även om familjekärleken ändå fanns där hela tiden. Det var ofta under min uppväxt som jag såg dem tillsammans och de verkade ha ett speciellt band emellan varandra. Att vara vackert fysisk är en konst mellan äkta makar. En lätt smekning på ryggen, en klapp på kinden, en varm blick eller bara att hålla handen.

Allt detta hade de tillsammans.

För en tid sedan gick min morfar bort, och plötsligt fanns bara mormor kvar... Det gjorde så ont i mig när hon ensam satt i kyrkbänken på begravningen. Hon såg så liten och ensam ut där hon satt och liksom sträckte sig efter morfars hand som aldrig mer skulle finnas där.

Det var just i denna stund jag greppade tag i min mans hand och för första gången på riktigt fick jag en känsla av hopp. Hoppet om en lika stark och evinnerlig kärlek som mina morföräldrar hade.

Jag och min man Pär har varit tillsammans i snart 18 år, och jag älskar honom otroligt mycket. För varje år som passerar blir min kärlek till honom bara starkare. Han är min trygghet och min bästa vän. Och jag hoppas att också vi kommer att hålla handen den dagen vi blir gamla...