Mutter mutter mutter...

Blev snuvad på ridningen i dag.

Vi skulle haft möte på jobbet i kväll. Så jag hade avbokat min ridning och gett igenridningen till min Emma i stället.

Strax innan jag skall åka ringer de från jobbet och meddelar att det hela är flyttat till nästa vecka eftersom det är så många sjuka. SKIT. Nu missar jag nästa veckas ridning också!

Jag har full förståelse men det är lite retligt.

Ja ja sånt är livet.

Just nu sitter jag i soffan med en sprakande brasa i kaminen. Gubben har precis kommit hem från jobbet och tillsammans njuter vi av lugnet i hemmet.

Barnen slocknade fort i dag.

I morgon är det jobb dags igen. Denna gång på avd Syd. Mina kollegor är toppen, lite synd bara att den tredje medlemen alltid är borta på onsdagar. Gillar henne skarpt, skulle vilja jobba mer med henne. Kanske blir det lite andra förutsättningar efter nyår och därmed lite mer tid tillsammans.

Det vankas kalas i det Mollstedtska hemmet.

Nisse fyller 5 på fredag. Gissa om han längtat efter detta. Återkommer med bilder och info.

Kram på er där ute!

Jonna

Min älskade Pär och våran Nisse på promenad i Linköping.

Min bästa Emma!!

Bara det att kunna rida igen, vilken lycka... :)

Att leva i en bubbla. En bubbla så svår att komma ur.

 Den är så pass klar så att man kan uppleva tillräckligt mycket så att man precis förstår hur mycket man missar utan att kunna nå det. Upplevelser och erfarenheter som man missar och som man aldrig kan få igen.

Det är en sorg som gör så ont. En frustration så stark att men fastar och inte ser någon väg ut.

Hur hamnade jag här? Hur kunde det bli så här?

Jag som alltid känt mig så stark och alert. Jag som alltid varit trygg och stabil.

Eller fanns det en annan verklighet som jag inte ville kännas vid? En verklighet som andra kunde se? Varför var det ingen som hjälpte mig, hjälpte mig att hitta rätt?

Eller var det ingen annan som kunde se mitt riktiga jag?

Men nu är jag här, 35 år, två barnsmamma, gift, med villa. Jag har en utbildning och en ganska bra hälsa även om jag bär runt på en massa kilon som är helt onödiga.

Varför mår inte jag tipp topp, vad har jag att klaga på. Det finns så många andra som har det så mycket värre. Sjukdomar, de som förlorat sina anhöriga, svält, socialt fattigdom, ekonomiska bekymmer. Jag som har det så bra skall väl inte klaga.

Men hur kommer jag ur detta? Hur skall jag nå det liv som jag ser men inte kan nå. Jag vill inte ha rikedomar eller något annat utöver det vanliga. Jag vill bara nå det liv som jag faktiskt redan har. Jag vill känna, uppleva, se och höra. Jag vill få minnen. I dag passerar livet förbi mig men jag når inte hur jag än sträcker mig och försöker.

Det finns stunder där jag verkligen kan känna att jag lever. Det är att beskriva som att leva i extas. Man vill så mycket, man vill ta igen, man vill… För att sedan åter igen falla tillbaka, men denna gång dessutom med en utmattning som inte går att beskriva med ord. Att vara utmattad både i själ och sinne, och alltid är det de som jag älskar mest som får ta smällen och samla ihop resterna av det som en gång var deras sprudlande och glada mamma och hustru.

Jag skäms, jag lider av att se dem. De är inte värda detta. Dessa tre varelser som är så fulländade och fulla av liv. Jag vill dem bara väl. Det har hänt vid riktigt tunga stunder att jag funderat på om inte skulle ha det bättre utan mig. Varje dag måste de ta hänsyn till mitt humör och hur min status är. Barnen har periodvis inte alls haft det lätt. Jag har missat luciafiranden, kalas, kvälls högläsning och mycket annat. Men hur medvetna är de? Det är inte rätt att en tre-fyraåring skall sitta och trösta en mor som gråter hejdlöst och inte kan förklara varför.

Det kallas visst utbränd, att gå in i väggen, eller att vara utarbetad.

Tidigare kunde jag inte alls förstå vad det innebär. Min mamma har haft det mycket jobbigt under många år men ordet utbränd användes aldrig. Men det är det enda relation som jag haft till något liknande. Jag har tillsammans med andra ibland pratat om det eftersom det blir mer och mer vanligt i samhället. Men attityden har alltid varit att det handlar om lata människor som är arbetsskygga eller så är psykisk sjukdom som det handlar om. Människor som berörs är säkert från den sociala botten. Det där händer aldrig mig, aldrig…

Men nu är jag här… Har omgivningen samma skeva bild av detta tillstånd som jag en gång hade innan jag fick lära mig på det hårda sättet.

Varför kan jag inte bara gaska upp mig och borsta av axlarna och komma igen? Hur kan det vara så svårt att vakna upp från denna dvala som så starkt håller i en?

Det finns stunder som man bara skulle vilja ställa sig och skrika rakt ut, skrika ut all ilska, frustration och sorg. Eller om alternativet fanns att spotta ut det och lägga det i en låda och elda upp. Det skulle bara vara en sådan lättnad att få bli av med allt. Om bara all denna ångest och frustration försvann så skulle livet vara så enkelt…

Det kan vara svårt för en utomstående att förstå, att verkligen ta till sig hur man mår mitt i allt detta. Det är även svårt att ta på för den drabbade. Men för att tydliggöra skall jag här räkna upp de fysiska symtom som jag har och har haft.

• Sömnproblem; antingen sover jag hela tiden, eller så finns det ingen möjlighet alls för mig att sova. Man går som i dvala hela tiden.
• Brist kroppskontroll; oräkneliga gånger har motoriken i händer, fötter och armar svikit mig. Jag har gjort mig illa väldigt många gånger, lyckligtvis inte allvarligt.
• Skakighet; Att aldrig vara riktigt säker på hand, eller på benen är mycket jobbigt.
• Yrsel och svimmningskänsla; Det är den som varit det som varit starkaste och jobbigaste symtomet. Den har varit helt ihållande sedan den dagen jag blev ”sjuk” , dock har den på senare till varit mer hanterlig.
• Ljudkänslighet; Oftast inte de höga ljuden i sig, utan när det blir fler ljud samtidigt. Detta kan i sin tur framkalla andra symtom som yrsel, huvudvärk och illamående.
• Andningssvårigheter och tryck över bröstet; Inte ofta men i samband med ångesten så blir det allt jobbigare.
• Fysisk svaghet; Jag som alltid varit stark som en oxe… Nu orkar jag klappt bära min yngste son.
• Spändhet; Pga yrseln har jag ”spänt till” hela mig. Jag har kontinuerligt fått hjälp av massör och kiropraktor.
• Kryp i kroppen och rastlöshet; Speciellt när det är läge att varva ner. Då finns det ingen möjlighet att ta det lugnt. Mycket jobbigt.
• Begränsad koncentrations förmåga; Det är näst intill omöjligt att koncentrera sig under de jobbiga stunderna.
• Overklighetskänsla; eller att leva i en bubbla.
• Magont; Mycket svåra perioder med IBS. Kraftiga diarréer, kramper och illamående.
• Huvudvärk; i stort sett hela tiden.
• Labil; Att gråta tillhör vardagen. Det är svårt annars med en konstant sorg.
• Jobbigt att prata; Att ha ytliga sociala kontakter fungerar inte alls.
• Domningar; Framför allt i högersidan. Fingrar, hand, arm, tår och fot.

Känns som att bara spy ur sig en massa klagan men faktum är att detta är min verklighet i dag. Och mitt i alltsammans skall man klara av ett liv med familj, jobb och vänner. Hur går det ihop? Ja oftast så fungerar det för stunden men när det lugnat ner sig faller man samman.