Vänner....

Att ha en vän kan betyda så mycket. Ja jag har många bekanta, båda nära och mer distanserade. Men vänner, riktiga vänner, ja de är sällsynta. Har haft tillfälle att reflektera över vad viktigt med att få bekräftelse på "rätt" sätt. På ett sådant sätt att det lyfter en. Ger en möjlighet att lägga det till handlingen och må bra över det.
Men jag kan bli fundersam om jag kanske bränner ut vänskpen, därför backar jag och tar det mer varligt. Men är detta bra? Ja jag vet inte eftersom jag inte är bekant med känslan.

Att må bra är viktigt, det ger så mycket bättre utgångspunkt för allt annat i livet.
Detta har jag lärt av mina egna erfarenheter de senaste åren. I dag har jag helt ändrat min kost, och mitt sätt att tänka. Jag försöker prioritera annorlunda. Kanske kan det bli en vändning i livet, forhoppningsvis till det bättre. Inte för att jag haft det dåligt innan men ja det har varit några tuffa år. Tuffa och destruktiva år. 
Samvetet svider när jag tänker på vad mycket jag missat, speciellt i min egen familj men även i min omgivning. Sorgen över att inte minnas Nisses första år gör att man ältar och ältar hur man skall göra saker annorlunda.
Men gjort är gjort och nu kan det bara bli bättre... (hoppas jag) Och en del av detta är nu min satsning på mig själv. 

Det är inte många som vet hur mina senaste år har varit. Känner att många i min omgivning inte vill kännas vid den. Som om det vore jobbigt att prata eller fråga om. Det är bara en handfull människor som faktiskt har pratat öppet om hur det faktiskt var och hur det ibland också fortfarande kan vara. Varför är det så? Varför är det så tabubelagt? Utbrändhet, Psykisk obalans eller en dipp i orken, kalla det vad du vill men du skall veta att det bli mycket lättare om man inte skambelägger det eller skapar en stämning som gör att det blir jobbigt eller konstlagt att prata om det.

I dag mår jag ganska bra. Men det kan vara svårt att tänka tillbaka på den tid som varit. Jag har liksom inte riktigt fått distans till vad som faktiskt hände. Men mitt i all "jobbighet" har jag lärt mig många läxor, jag har vuxit mycket och fått större förståelse.

Nu tar jag ett djupt andetag och försöker samla kraft, kraft som skall räcka länge. Mycket skall tas itu med och mycket måste fixas. Nu är det en dag i taget som gäller. Så förlåt alla ni som blir drabbade av min glömska eller att min prioritet av mig själv och min familj. Förlåt att jag kanske ibland drar mig undan. För just nu känner jag att det är jag och min familj som gäller.  Det är ju ändå här allt börjar. Snart, mycket snart hoppas jag komma tillbaka till mitt rätta jag. Men jag vet inte om jag känner henne, den där nya menar jag. Kanske kan ni hjälpa mig att lära känna henne???

Kram på er alla där ute!