Det finns mycket som talar för att man börjar bli gammal.
Rynkorna börjar skratta åt en i spegeln, huden liksom blir saggig.

Stilen man har börjar mer likna confortabla tygstycken. Håret hänger och orken tryter. Vill jag detta? Har jag gett mig in i striden mot förfallet? Nja...

Det finns stunder där jag piffar och plattar, lyfter och förstärker. Är jag bekväm? Nej inte alls. Oftast slutar det med bekväma krypa på golvet byxor (pga jobbet och inget annat!!!). Men jag skulle så gärna vilja orka att vara vardagspiffig.

Jag har många nära bekanta som på något konstigt sätt alltid ser frächa ut, jag begriper inte riktigt hur det går till. Ge mig tips!!

Det fanns en tid, i början av min och Pärs gemensamma liv dvs i början av 1990 talet då jag alltid ställde klockan på 4. Jag klev upp, duchade och sminkade mig för att sedan försiktigt smyga ner i sängen igen. Resultat?: Pär fick aldrig njuta av mitt ögongeggiga och munstinkade morgonnuna förren flera år senare.

Var det ett bra drag? Nja nu 20 år senare är vi fortfarande gifta. Men nu finns inga hemligheter inga dolda äckligheter. okej toadörren är fortfarande stängd.

Skönt ja men triggar det kärlekslivet? Skulle inte tro det. Därför skulle jag vilja ge Pär en eloge för att han har stått ut med mig och alla mina äckligheter. LÖV JU!!

Men det finns en annan i familjen som är noga med sitt yttre. Nisse!

Jag vill ha kort hår överallt utom luggen, den skall vara lång så jag kan använda pappas vax. Det var noga med instruktioner som gudmor Helene fick i helgen när saxen skulle jobba i Nisses kalufs.

     En mycket nöjd Nisse fick även lite svart färg på toppen.

Även syster Emma fick sig en klippning.

(Är det bara jag som har en snart tonåring sittandes på köksbänken och som lever för spotify? Särskilt när det är dags för läxor.... Ja jag skall bara....

Kram på er alla där ute, nu skall jag försöka kurera mig från en jäkligt irriterande förkylning som aldrig verkar vilja släppa taget!