Så hände det plötsligt.

Jag satt i vardagsrummet och sydde på Emmas tärn klänning inför den kommande luciauppvisningen på stallet. Det var länge sedan hon var med i ett luciatåg. Det var nog på skolan på Kroppkärr, men det var på en av de dagarna när jag inte mådde bra. En sån där dag jag helst vill glömma. Emma hade sett fram emot lucia så länge. Hon skulle vara pepparkaksgumma. Vi hade sytt klänning, laddat med pepparkakor. Nisse var nyfödd och vi höll på att flytta till Borlänge så hela vårat hem var i kartonger. Pär där sedan ett år tillbaka och nu var det våran tur att sluta upp med honom för att samla ihop familjen igen.

Det hade varit svårt en längre tid, hade inte riktigt mått bra. Men jag ville göra Emmas sista lucia och därmed hennes sista kalas tillsammans med sin föskoleklass och alla sina vänner till en kväll att aldrig glömma.

Det var kallt ute och jag var stressad. Men jag slet för att inte visa det för Emma. Hon tog på sig sin klänning, hatt och förkläde. Vi pudrade näsan med mjöl och Emma log när hon såg sig själv i spegeln.

Tillsammans vandrade vi mot skolan, Emma hade fjärilar i magen och var så glad. När vi kom fram till skolan var det tomt på hela skolgården. Konstigt?! Jag sa till Emma atthon skulle stanna vid barnvagnen och så sprang jag själv runt på skolgården för att leta. Hade jag tagit fel på dag eller plats? Vad händer?

Plötsligt kommer en kvinna gående mot oss...

- Hej Jonna, ja vi väntade så länge vi kunde... Men du vet barnen ville börja... Jag hoppas det var ok.

Det tog en stund innan jag förstod var hon sa, men jag hörde mig sjäv säga.

-Ja det är ok. Och så log en ett fånigt leende.

Emma ryckte mig i armen och frågade vad hon menade. När vi närmade oss matsalen förstod jag.

Där inne satt barn, föräldrar och syskon. De skrattade och pratade. Barnen sprang runt och var alldeles rosiga om kinderna.... Det var så varmt där inne att det var som en tunn dimma i hela lokalen.

Jag hade missat tiden.

Jag ville bara gå hem och grina. Hur kunde jag?

Emma gjorde sig påmind igen.

-Jag fryser mamma, kan vi inte gå in.

Jag tittade ner på henne. Snön hade pudrat hela henne. Jag såg att hon var ledsen.

Jag kramade hennes hand och så gick mot dörren som ledde in i matsalen, mot skratten och lukten av glögg och jul.

Flera av barnen rusade fram till Emma.

-         Vart har du varit? Har något hänt?

-         Nej mamma tog fel på tiden…..

Det skar i hjärtat på mig.

Vi stannade en liten stund, men då och då stannade tiden och jag mötte Emmas blick. Hon var besviken. Hon hade övat på Lusse lelle i flera veckor. Men fick aldrig chans att uppträda.

På hemvägen sa vi knappast ett ljud till varandra. Jag sa förlåt några gånger men utan att få svar.

Den natten somnade hon i sin bruna fina nysydda klänning…

Nu sitter jag här igen… Syr på en klänning, men denna gång en vit klänning.

Emma sover, i morgon är det dags igen. Lusse lelle kan hon nu det vet jag, vi har övat tillsammans. Ibland säger hon;

-         Mamma, minns du när vi missade lucia när jag gick på Kroppkärr? Synd att det blev som det blev. Det hade varit kul att vara med. Men mamma…. Jag vet att du inte missade tiden med flit. Jag älskar dig ändå…

Ibland vet jag inte hur hon kunde bli så underbar tjej. Minnet bär vi med oss med det tillhör det förflutna och nu skall vi skapa nya minnen min tjej och jag.

Glad Lucia på er allesammans, glöm inte att skapa glada minnen.!!